För god läsbarhet på skärmen krävs lite större teckenmellanrum än i tryck. Det måste också finnas en harmonisk balans mellan ljusrummen i tecknen och ljusrummen mellan dem.

Om vi jämför Geneva respektive Arial och MSSans Serif (till höger) med trycktypsnitten Lucida Sans, Frutiger och Stone Sans (till vänster) ser vi att Geneva och MS Sans Serif är en aning utspärrade med jämnare teckenmellanrum.

Teckenformen hos Geneva och Arial är högsmal och rektangulär, vilket tillåter en bra balans mellan ljusrum och teckenmellanrum, som kompenserar för den monotona likheten mellan tecknen. MS Sans Serif har en mer kvadratisk teckenform som ger större skärpa men alltför liten teckenskillnad.

Trycktypsnittens skärmfonter har ofta dubbelt eller ännu större ljusrum inom tecknen än mellan dem, vilket resulterar i dålig teckenigenkänning på bildskärmen. En fungerande lösning är lika mycket luft i tecknen som mellan dem.

Vid svårare läsförhållanden, när kontrasten mellan text och bakgrund inte är optimal och vid bruk av ljusa tecken mot mörk bakgrund, ställs ännu högre krav på generöst teckenmellanrum.

Storleken hjälper
Bättre läsbarhet på bildskärmen får man givetvis med större grader, från 14 till 18 punkter. Därmed blir valet av typsnitt inte så känsligt. Problemen med teckenmellanrum och radavstånd finns förstås kvar men blir inte så kännbara.
Den stora graden gör dock texten lite väl dominant i förhållande till andra element på sidan och fungerar bäst i mycket korta texter. Oftast saknas punktuppbyggda fonter mellan 14 och 18 punkter, varvid man får förlita sig på ATM och TrueType, vilket ställer stora krav på god hintning av typsnittet. Å andra sidan är en välgjord skärmfont som Geneva eller MS Sans fullt läsbar i 12 pt, så mycket talar ändå för en sådan lösning.

Lågupplöst personlighetsförändring

De handgjorda skärmtypsnitt som levereras med tryckfonterna är en kompromiss mellan teckenkonturens verkliga form och läsbarhet på skärmen, där det senare får överhanden. Faktum är att dessa skärmtypsnitt skiljer sig en hel del från konturtecknet som de ska återge, skillnader som varierar i olika teckenstorlekar. Å andra sidan är vissa skärmtecken anmärkningsvärt lika i typsnitt som i tryck är väsenskilda. Således är "n" respektive "m" identiska i Frutiger, Lucida och Geneva, helt enkelt för att det inte finns så många sätt att uttrycka dessa tecken i skärmpunktsmatrisen.

Man kan urskilja tre olika principlösningar på skärmtypsnittens form: den runda, den rektangulära och den kvadratiska, som kombineras i olika tecken.

Ett särskilt problem är de fall då det saknas färdiga skärmtypsnitt, t.ex. i teckenstorlekarna 11 och 13 punkter. Här griper ATM eller TrueType in och ritar upp tecknen med teckenkonturen som förebild, varvid man kan notera en anmärkningsvärd skillnad i teckenform och ibland även i teckenstorlek mellan dem och de handgjorda skärmtypsnitten, genomgående till det sämre. Grader markerade med * nedan är handgjorda skärmtypsnitt, övriga grader har genererats av TrueType och ATM.

Windows-linjärerna Arial och MS Sans Serif överträffar skärmfonterna för Macintosh. De klarar både mycket små grader och håller en jämn svit upp till 18 punkters grad. Observera formförändringen hos MS Sans Serif i graderna 12 och 13 och det drastiska brottet mellan graderna 13 och 14 i Arial. Grader markerade med * finns som färdiga fonter i fontlistan, övriga är datorgenererade. Vi kan notera att skärmtypsnittet MS Sans Serif inte skapar de mellanliggande graderna 9, 11, 13 och att True Type-typsnittet Arial bygger vidare på den mindre graden när en punktuppbyggd font saknas i graderna 13, 15 och 17,

Gluggar

Den täta och gluggiga tillriktningen hänger ihop med att skärmfontens främsta uppgift är att ange textens positioner vid tryck. När skärmfonten tvingas följa skrivarfontens teckenmellanrum får tillriktningen maka på sig. I vissa fall trängs teckenpar ihop, i andra spärras de ut, eftersom skärmfontens tecken faktiskt inte är exakt lika breda som skrivarfontens och tryckets finstämda teckenmellanrum inte riktigt kan överförs till skärmens upplösning.

Problem med radavstånd får man i program där dessa inte kan justeras, som t.ex. Macromedia Director 4. Typsnittens inbyggda radavstånd är mindre i trycktypsnittens skärmfonter eftersom de har ett för tryck minimalt radavstånd som standard, som man ska justera i sitt dataprogram. Geneva och andra systemfonter ska emellertid fungera överallt och har därför ett större radavstånd som standard.

Av dessa skäl är skärmfonter som skapats exklusivt för att visas på skärmen bäst för skärmvisning. Hit hör de skärmfonter som levereras med Mac-systemet, i första hand Geneva, och i vissa sammanhang Chicago, och för Windows i första hand MS Sans Serif och TrueType-versionen av Arial. Här behöver teckenformer och tillriktning inte handikappas av någon hänsyn till egenskaper som gör sig bra i tryck.