|
1592 visade man upp sitt innehav i form av ett stilprov, där
åtskilliga typsnitt tillskrevs Garamond. De avviker något från stilarna i boktrycken
från 1530– och 40-talen. Under 1900-talet är det främst detta stilprov man har
gått till när man gjort nyteckningar av Garamond.
Kursiven är ett särskilt kapitel. Den användes fram till
1500-talets mitt som självständig typsnitt, och i ungefär samma omfattning som den
raka. En vanlig kombination var att använda antikva i rubriker och kursiv i brödtexten.
Det var Aldus Manutius som började använda kursiven som trycktyp, för att den var smal och ekonomisk.
Det var förstås Griffo som framställde typsnitten, som imiterade den samtida humanistiska handstilen och hade kvar dess oregelbundna drag.
Griffos kursivtypsnitt
Samtida
handskrift
En annan och egentligen vackrare kursiv utvecklades av påvens skrivmästare
Arrighi vid 1500-talets början. Den bygger på den handstil som användes
i påvens kansli, cancellarescan: mer regelbunden och rytmisk, med bredare
och svagt lutade tecken, höga staplar och skönt böjda svängar, är den
en verklig skönskrift.
Arrighis kursivtypsnitt 1527
Denna stil används som kursiv i t.ex. Bembo och Minion, och fungerar bra som självständig skript.
Härifrån kommer de vackra slängversaler som finns i t.ex. Adobe Garamond.
Bembo kursiv
Slängversaler Adobe Garamond
Garamond skapade en vacker kursiv med Griffos kursiv som
förebild. En vanlig uppfattning är att Claude Garamond baserade sin kursiv på Arrighis
kursiv, men även här imiterade han Aldus och Griffo.
Garamonds kursiv, från Hypnerotomachia Poliphili,
1546 (Se originaltext)|
Adobe Garamond kursiv
Men det är trots allt inte Griffos/Garamonds kursiv som återges i de
flesta av dagens Garamond-snitt, utan sannolikt en kursiv av Robert Granjon.
Han var verksam i Frankrike 1545–1590, och han var en av dem som
inspirerades av Garamonds antikva. Granjon förfinade den italienska kursiven
ytterligare i fransk anda, varefter den kom att användas tillsammans med
Garamonds antikva efter 1550-talet, trots att den inte alls utvecklats
att passa ihop med den. Det anses att det är Granjons kursiver som återges
i stilprovet från 1592 och som bildat skola för kursivens fortsatta utveckling.
En av Granjons karaktäristiska kursiver återges i modern tid
i Matthew Carters granjontypsnitt Galliard.
Granjons kursiv i Galliard Italic
Denna kursiv är livlig med ganska skarpt vinklade och smala teckenformer,
snäva rundningar och eleganta men återhållna slängar. Ursprungligen var
tecknen lite olika vinklade, precis som den riktiga handstilen, men dessa
drag finns numer främst i Jannon-baserade nyskärningar, som i allmänhet
är trevligare än de stelare kursiver som hör till de "äkta"
Garamondsnitten.
Typsnittet Granjon har en annan variant av Granjons kursiver, som är
stelare, bredare och mer opersonlig, och som har större likheter
med den kursiv som används i dagens Garamonder.
Typsnittet Granjons kursiv
Under 1600-talet fortsatte stämpelskärarna att förändra, förfina och
förstöra sina förebilder. De flesta av dessa typsnitt är nu glömda, men
ett av dem blev genom en ödets nyck bevarad och fick slutligen äran att
ståta med Garamonds namn – Jean Jannons bearbetning från 1621. Såväl
i sitt allmänna intryck som i enstaka detaljer skiljer sig denna barock-antikva
från den franska. Den är tunnare och ljusare, med mjukare linjeföring
och tunnare och skarpare vinklade seriffer. Den är vacker och läsvänlig,
men saknar den stringens och nobless som utmärker Garamonds stilar. Kursiven
är varierad och livaktig och behåller den skriftliknande karaktären
hos Griffos och Garamonds kursiver.
Jannon verkade som boktryckare åt den kalvinistiska akademin i
Sedan, men hade oturen att råka ut för kardinal Richeliues förföljelse och fick sina
stämplar beslagtagna. 1640 inrättades det kungliga tryckeriet, och här hamnade Jannons
stilar. De användes i några boktryck, bl.a. kardinalens memoarer 1642. Till skillnad
från Garamonds typsnitt kunde det inte kopieras av andra stämpelskärare, ty Imprimerie
Royale hade effektiv copyright på sina stilar. När man snart nog tröttnade på Jannons
typsnitt gömdes och glömdes det i kungliga tryckeriets källare. Det dammades av i ett
stilprov 1845 där det tillskrevs Claude Garamond. Det kom åter till användning 1901, i
inledningen till nationaltryckets historia, varvid det gick under namnet caractères de
l’Université, som nationaltryckeriets direktör uppgav vara Garamonds typsnitt.
Därefter började nyteckningarna av Garamond.
Här följer ett urval av de viktigare nyskärningarna av
Garamond. Valter Falks inventering i boken Bokstavsformer och typsnitt genom tiderna
(1975) visar att det fram till 1965 framställts närmare 30 Garamondsnitt. Därefter
tillkommer ännu fler i form av varianter och kopior för olika sättsystem, t.ex.
Simoncini, och varierande fontformat, t.ex. Bitstream, samt enstaka nyteckningar t.ex.
Adobe Garamond.
Till saken hör att några nyteckningar, t.ex. ATF Garamond, tar
upp förlagans skärningar för flera grader. De som tecknats för fotosats och postscript
baseras däremot på en skärningen för en enstaka grad. Därmed får vi i viss mån ett
spektrum där olika nyteckningar gör sig bäst i olika storlekar.
1913 Ollières
Först ut var det lilla stilgjuteriet Ollières i Paris, som redan 1913 framställde
en originaltrogen skärning av Garamonds tidiga typsnitt från 1540-talet,
men det fick ingen spridning.
1912–1925 Deberny &
Peignot
Det franska stilgjuteriet Deberny & Peignot startade 1912 en
Jannon-baserad Garamond, som släpptes först 1925.
1917 ATF
American Type Founders Company (ATF) hade under 1910-talet stora
framgångar med nyteckningar av klassiska tyspnitt som Bodoni och Cloister, och när man
nu fick syn på den påstådda garamonden i franska nationaltryckeriets historia slog man
till. Morris Fuller Benton svarade för nyteckningen. Staplarna sänktes något, enstaka
detaljer moderniserades och tecknen putsades, somliga kan anses vara rätt misslyckade,
men i det stora hela är ATF Garamond en trogen återgivning av Jannons antikva. Det
släpptes 1917 och blev en stor succé både i USA och England, och förebild för andra
stilgjuteriers nyteckningar. Mest känd hos oss är den utsökta rubrikskärningen för 48
pt.
1921 USA Monotype Garamont
Första reaktionen på ATF:s Garamondtolkning kom från
amerikanska Monotype 1921, där Frederic Goudy svarade för en Jannonbaserad Garamond som
är ganska klumpig och tafatt i detaljerna i jämförelse med ATF Garamond. Den släpptes
1921, men blev inte lika stor framgång som ATF Garamond och engelska Monotypes Garamond.
1922 Engelska Monotype
Sen kom engelska Monotype 1922 med en Jannon-version kallad
Garamond 156. Bakom detta beslut låg Stanley Morison som därefter blev
bas för Monotypes nyteckning av klassiska typsnitt. Detta var det första
Garamond-snitt som användes i Sverige, 1925.
Monotype Garamond 156
Monotype Garamond #1024, Expertfont # 1111
Monotype Garamond TrueType 1995
Den version som nu finns i Monotypes bibliotek är lite omarbetad.
När den överfördes till fotosats tog man rubrikskärningen som förebild men breddade
tecknen. Därmed blev den varken speciellt vacker eller användbar och kan inte sägas vara
en originaltrogen Jannontyp. Med sin relativt höga x-höjd är den avsedd för
textsättning, men den ger ett oroligt och spretigt intryck. Serifferna är tunna och
underbetonade och hårstrecken för svaga. Liksom alla garamonder är den lättläst, men
den ger ett svagt och lite gnetigt intryck, och är alltför tunn för textgrader.
Kursiven är bättre än den raka.
MEN som standard-garamond för Windows är en TrueType-version
av Monotypes Garamond ganska sympatisk i jämförelse med Apple-garamonden
ITC Garamond. Lite för bred och anemisk är den förvisso. Teckenbredden
är bra upp till c:a 11 pt, men linjevikten alltför klen. I större grader
ser den märkligt uppblåst ut. För enklare kontorsutskrifter duger den,
och kursiven är riktigt bra.
1924 Stempel
Stempel Garamond #75, Small Caps #225
Stempel Garamond var en av de första "äkta" garamonderna, som
baserades på Frankfurt-stilprovet från 1592. Detta typsnitt har varit
dominerande i svenskt boktryck sedan 1930-talet och fram till 1980-talet
har det varit den främsta garamonden i Sverige. Det var ett av de första
typsnitt som överfördes från Linotypes bibliotek till Adobes. Gemena siffror
och kapitäler finns som extrafonter. Stempel Garamond är originaltroget,
men hårt och kantigt och lite stltl. Det är lika kraftitg som Adobe Garamond
men med något kraftigare seriffer. En relativt låg x-höjd förlänar det
ett elegant intryck. Teckenformerna är tydliga men inte särskilt formsköna.
Eftersom det anpassats till Linotypes sättsystem har det ett avskuret
Linotype-f och en bred och ganska ful kursiv. Ett skäl att använda denna
garamond kan vara att den har en så etablerad position i svenskt boktryck.
Som texttypsnitt ger Stempel Garamond ett karaktärsfast och
stadigt intryck, det är lättläst och tydligt, men kan i postscript-version också ge
ett ett fläckigt och kantigt intryck, som kan bli oroligt. För rubriksättning finns
vackrare garamonder, t.ex. Adobes.
1924 Granjon
Granjon # 205, Small caps # 209
Granjon tecknades av George W. Jones för engelska Linotype 1924, utifrån
boken Historia Ecclesiastica tryckt i Paris 1582, som har ett typsnitt
som baseras på Garamond, men som man först trodde vara Granjons. Det blev
omedelbart framgångsrikt som boktypsnitt i USA och England, men har använts
relativt lite i Sverige. Åskilliga kännare ger Granjon högsta betyg som
äkta garamondsnitt och som boktypsnitt. Det anses vara ett kompakt och
ekonomiskt snitt som är ovanligt tydligt i små grader, vilket gjort det
värdefullt i tidskrifter och böcker. Det är dock inte en kopia utan en
tolkning av klassiska Garamondsnitt. Faktum är att Granjon avviker en
hel del från andra nyteckningar, bl.a. genom en vertikal betoning och
bredare rundningar, större kontrast mellan hårstreck och grundstreck,
egenskaper som man annars återfinner hos transitionsantikvor som Baskerville.
Granjon är som PostScript-typsnitt tunn och ljus och ger ett svalt och klarnat intryck,
med vackra, rena och lugna former. Det är ett mycket vackert typsnitt, men svårläst,
eftersom det är alldeles för tunt och kontrastrikt för att fungera som texttypsnitt i
offsettryck. Däremot kan det fungera som rubriksnitt. Man kan fråga sig vad det är för
mening att släppa detta fina snitt utan att anpassa det till det moderna tryckets krav.
1925 Linotype
Tyska Linotype kom 1925 med en äkta Garamond som var lite
klumpigare än Stempels. Idag är det Stempels Garamond som säljs av
Linotype.
1925 Amsterdam Garamont
Det holländska stilgjuteriet Lettergieterij Amsterdam anpassade
ATF Garamond till Didot-kägel och tillhandahöll det under namnet Garamont, vilket blev
den europeiska versionen av ATF Garamond.
1926 Beatrice Wards
upptäckt
Monotypes informationschef Beatrice Ward avslöjade 1926 det
rätta förhållandet, att Caractères de l’Université framställts av Jannon och
att Granjon var ett Garamondsnitt. Det betydde dock ingenting för bruket av de
Jannon-baserade nyskärningar som redan etablerats som klassiskt boktypsnitt,
men det inspirerade bokstavstrogna teckentolkare att framställa
"äkta" Garamond-typsnitt intill dessa dagar.
1930 Ludlow
Ludlow framställde en ganska ful och spretig "äkta"
Garamond för rubriksättning 1930.
1936 USA Linotype
Garamond 3
Garamond 3 # 77, Small caps # 193
Amerikanska Linotype släppte 1936 en bearbetning av ATF Garamond
som fick namnet Garamond 3, vilket blev den mest använda garamonden i USA.
Garamond 3 är en jämn och balanserad textskärning, med mjuka och neutrala
former. Det har högre x-höjd än Adobe Garamond och är tillräckligt kraftig
för modernt tryck. Detär tydlig och lättläst, och ger som helhet ett ljust
och vänligt men lite väl kraftlöst intryck. Kursiven är en av de bästa,
med vackra, livliga och varierade former, helt i Jannon-traditionens anda.
Under de följande 20 åren framställdes ett tiotal
Garamond-varianter av mindre stilgjuterier, som inte finns kvar idag.
1961 Simoncini
Simoncini Garamond # 148
Simoncini Garamond är en mycket fin Jannon-garamond, som
framställdes 1961 av det italienska stilgjuteriet Officina Simoncini för
maskinsättning. Liksom Garamond 3 är detta en textskärning. Det är ett livligt och
elegant typsnitt med vackra teckenformer, men med en tendens till spretighet i stora
grader. Det har lika låg x-höjd som Adobe Garamond, men tecknen är genomgående
bredare. Dessa proportioner gör Simoncini Garamond elegant, samtidigt som det klarar
textsättning i små grader bättre än Adobe Garamond. Dessvärre har Simoncini Garamond
ett förkrymt f i Linotype-stil, och gemena siffror och kapitäler saknas.
Simoncini
Garamond ger ett vänligt och inbjudande intryck, och det är mycket lättläst. Det är
öppet och ljust, men kraftigare och mörkare än andra Jannon-snitt såsom Monotype
Garamond och Garamond 3, vilket gör det lämpligt för modernt tryck. Det är ganska
kontrastlöst, men som helhet bäst av Jannon-garamonderna. Det lämpar sig både för
textsättning och mellanrubriker.
1967 Sabon
Sabon # 88, Small caps # 197
Sabon är ett märkligt typsnitt, med en märklig historia. Om du
vill hålla dig väl med världens främsta typografer, ska du välja Sabon. Jag vet inget
typsnitt som är så allmänt uppskattat som detta, men så har det också skapats av
1900-talets störste typograf, Jan Tschichold.
Missnöjda med alla olika Garamondvarianter ville Linotype, Monotype och
Stempel ha en modern standard-Garamond som gav lika resultat i handsättning
och på Linotypes och Montotypes sättmaskiner. Det innebar att begränsningarna
med Monotypes breddenheter och Linotypes oförmåga att kerna, måste lösas
i en formgivning som skulle se ut som en äkta Garamond men vara aningen
smalare för bättre ekonomi. Anpassningen till Linotype är förklaringen
till att Sabons gemena f samt kursiva f och j är avskurna. Anpassningen
till sättsystemens krav förklarar också att kursiva o är rundare än i
andra garamonder och att kursiven är bredare. Med tanke på dessa begränsningar
är Sabon ett mästerstycke. Tschichold baserade det på 14-punkters skärningen
i Egenolff-Bergers stilprov från 1592, men följde det inte slaviskt. Namnet
Sabon kommer från den boktryckare som under under 1500-talet köpte in
Garamonds typsnitt till detta boktryckeri i Frankfurt. Sabon släpptes
1967 och Linotypes Sabon ingår i Adobes stilbibliotek som nr 88. Linotypes
Sabon är något större och ger ett mörkare intryck än Monotypes Sabon.
Teckenformerna ska vara lika, men små skillnader finns.
Sabon är kraftigt, klart och vackert, med undantag för det
vanställda Linotype-f:et. Det är skarpare och hårdare än Adobe Garamond, med något
högre x-höjd. Som texttypsnitt är Sabon tydligt, jämnt och lättläst. I mina ögon
är Sabon lite för hårt och kantigt. Det är ett pålitligt standardtypsnitt, en
arbetshäst som tar sig fram överallt, både i långa boktexter och i korta
katalogtexter. De flesta läsbara pocketböcker är idag satta med Sabon.
Men kursiven är dålig, alltför bred och stel. Byt gärna Sabons kursiv
till Jannon-kursiven i Garamond 3, det fungerar utmärkt. Det blir dock aldrig fel med Sabon, även
om det kan bli bättre med andra snitt – om du tvekar vid valet av
typsnitt, välj Sabon.
1972 Berthold
Berthold Garamond # 250
För Bertholds stilgjuteri skapade Gerhard Lange 1972 en äkta
Garamond, efter studier av Frankfurt-stilprovet och Garamonds tryck.
Bertholds Garamond är originaltroget med vackra och balanserade former,
något hårdare än Adobe Garmonds. Det har något högre x-höjd och är aningen
kraftigare och mer robust, med stubbiga seriffer och mindre kontrast mellan
grundstreck och hårstreck, det minst kontrastrika av garamonderna. De
kraftigare hårstrecken och mindre eleganta serifferna lämpar den att klara
offsettryckets krav.
Detta är en mycket bra och användbar Garamond för textbruk. Det är lugnt
och neutralt, tydligt och lättläst. Den lägre kontrasten gör det dock
lite jämnstruket och grått i jämförelse med Galliard och Sabon. Detta
är nog den mest läsbara och tåliga av garamonderna. För rubriksättning
blir den för klumpig. Kursiven är utmärkt, en av de bästa bland de "äkta"
garamonderna.
Förutom normalvikt, fet och kursiv, har det en mediumvikt och en fin kondenserad
variant, som är användbar både för text och rubriksättning. Dessvärre
saknas gemena siffror och kapitäler, vilket borde vara självklarheter
i ett boktypsnitt som detta.
1975 ITC
ITC Garamond #9, Ultra, Book # 150, Condensed # 139
1975 släpptes en ITC-anpassad variant av ATF Garamond, som blivit
populär som desktop-typsnitt, eftersom det levererats gratis med Apples
operativsystem.
Om man inte visste bättre skulle man tro att det är ett april-skämt.
Garamond-älskaren har ordet "nidingsdåd" på tungan när han ser Tony Stans
omarbetning. Nånstans känns det fel att denna font i typsnittsmenyn får namnet
"Garamond" rätt och slätt, ty det är varken Garamond, Jannon eller ens ett
texttypsnitt. Det är ett amerikanskt reklamsnitt från 1970-talet, som de typografiska
oskulderna på Adobe trodde var en modern Garamond. Saken blir inte bättre av att denna
vanställda Garamond utrustats med en book-variant och en kondenserad sort, ty alla lider
av samma åkomma – ITC.
ITC Garamond lider svårt av ITC-sjukans extremt höga x-höjd och
förkrympta staplar. Formerna är vackert avrundade, men tecknen är vansinnigt
uppsvällda och mardrömslikt förvrängda. De uppblåsta rundningarna och de tunna
strecken gör typsnittet ljust och kontrastlöst, med svåridentifierbara tecken. ITC
Garamond Book har å andra sidan alltför markerade grundstreck och tunna hårstreck, så
att den får en Bodoni-liknande karaktär, som inte heller är lättläst. Den kondenserade
varianten är alltför kondenserad för att fungera bra som texttypsnitt, tecknen
förlorar sin form och flyter ihop. ITC Garamond saknar inte skönhetsvärden, men det har
ingen koppling till renässansens Garamond, till barockens Jannon eller till texttypsnitt
över huvud taget. Det bör reserveras för rubriker i kreativ amerikansk typografi.
1978 ITC Galliard
ITC Galliard # 17, ITC Galliard Black #172.
1992 Carter&ConeTypeInc.
Galliard Scandinavia, + SmallCaps, + Fraction
Matthew Carter skapade Galliard för Linotype 1978 – det bygger på
Granjons typsnitt, och är således ingen Garamond, men det är ändå mer
Garamond än vad ITC Garamond är Jannon, så att säga. Galliard är en personlig
tolkning av Granjons snitt från 1500-talet, inte en trogen återgivning
av originalets former, men väl av dess anda. Namnet kommer från Granjons
namn på 8-punkters skärningen och på namnet på en livlig 1500-talsdans,
gaillarde.
Matthew Carter är utbildad inom traditionell stämpelskärning,
och har formgivit många kända typsnitt. Inom datorbaserad typframställning är han
pionjär: Galliard var det första typsnitt som producerades direkt på dator för
fotosats 1978. Idag är Carter entusiastik förespråkare för postscript och Fontographer
som instrument.
Galliard är kraftfullt och elegant, trots att det har avsevärt
högre x-höjd än Adobe Garamond. Det har en ursprunglig, personlig gnista, som man kan
sakna i de originaltrogna avbildningarna. Spänstiga och kraftfulla former och spännande,
avvikande detaljer ger karaktär och liv åt typsnittet. Linjebredderna är avpassade för
det moderna offsettrycket och fotosättning.
Detta livliga och tjusiga typsnitt är i mina ögon det vackraste
av Garamondsnitten och är utmärkt som rubriksnitt. Som texttypsnitt är Galliard
kraftfullt, tydligt och kontrastrikt. Det är lättläst, men kontrasten kan ibland bli
för stark och livligheten övergå till orolighet.
Det är definitivt inte utslätat, men det är inte heller så
extravagant att det drar intresset från texten till snittet, med undantag för kursiva g.
Kursiven baseras på en av Granjons kursiver, och går tillbaks på den kalligrafiska stil
som under 1400-talet användes i påvens kansli, canscelerescan. Kursiven är alltså mer självständig än de kursiver som finns till andra garamonder,
och avviker mer från den raka formen. Den livaktiga kursiven kan ge problem i några
sammanhang, och i andra är den en tillgång.
Senare har en modifierad variant tecknats för ITC, ITC Galliard,
och det är den som finns i Adobes bibliotek.
I sitt nya företag Carter & Cone Type Inc. har Matthew Carter
framställt nya varianter med kapitäler, gemena siffror och bråktal, samt en speciell
skandinavisk version med korrekt å-ring och ä-ö-prickar samt ligaturer. Dessvärre har
den för tät tillriktning, som tillsammans med de kraftfulla tecknen ger en alltför
kompakt satsbild.
1989 Adobe Original
Adobe Garamond Original # 100, Adobe Garamond Expert #101
Sent men inte sist i raden av nytolkningar är Adobe Garamond Original,
som släpptes 1989. Det är tecknat av Robert Slimbach och följer Egenolff-Berner-stilprovets
18-punkters-skärning – alltså en rubrikskärning, vilket är lite förvånande
med tanke på att Garamond i första hand är ett texttypsnitt. Adobe Garamond
är nog den mest originaltrogna av alla nyskärningar. När Adobe Garamond
släpptes 1989 var det en omedelbar succé, dels för dess originaltrohet,
men främst för dess Expertfont. Gemena siffror, äkta kapitäler, slängversaler,
ornament, indexsiffrer m.m. var efterlängtade sedan de försvann från fotosättningsfonterna
på 1970-talet.
Adobe Garamond är balanserat och kraftfullt, vackert och lugnt, med harmoniska
former, något som ibland kan övergå i tråkighet. I mitt tycke är det ett
mycket bra typsnitt, men lite tamt och stelt, lite för mycket kopia och
för lite typsnitt. Det är den bästa garamonden för laserutskrift och samtidigt
tillräckligt kraftig för fotosats och offsettryck. Den låga x-höjden förlänar
Adobe Garamond den elegans en garamond ska ha. Det är bäst när det gäller
att återskapa en klassisk stil, fin som rubriksnitt och ett bra texttypsnitt,
men för längre textmassor är det inte bäst. I små grader blir tecknen
för små och gnetiga, vilket gör det svårläst. Som rubrikstil är det lite
för klumpigt, vilket inte hindrar att det används en hel del i stort uppdragna
annonser. Om Adobe Garamond kommer i MultipleMaster-version får vi kanske
en Garamond, som är avpassad både för tydlig textgrad och eleganta rubriker.
1991 Scangraphic
Amsterdam Garamont
Scangraphics Amsterdam Garamont uppges i FontShops katalog återge
den Garamont som tecknats av F. W. Goudy, men det är en nyteckning av ATF
Garamond/Amsterdam Garamont. Detta är en rubrikskärning för de större graderna, så
den är extra tunn och smal och ganska vass. Den är lite stelt digitaliserad och har små
skavanker här och var, men den är mycket elegant och kan användas för stiliga rubriker
i storlekar över 48 pt.
1993 Omnibus
Garamond Classico + Small Caps
Detta är en svensk bland-garamond, konstruerad av Franco Luin.
Teckenformerna är av "äka" Garamond-typ och följer i vissa
fall mycket nära Adobe Garamond, men serifferna är av Jannon-typ, med
vissa stilbrytande inslag, såsom konkav övre seriff på gemena b och d.
Stilblandningarna till trots är Garamond Classico en trevlig Garamond.
Med sin mjuka linjeföring ger det ungefär samma intryck som Adobe Garamond,
men detär kraftfullare med högre x-höjd, vilket bör göra det lämpligt
för brödtext och mellanrubriker. (Länk
till Omnibus hemsida)
1994 FyrisFonts
Garajannon + Medium + Text + SmallCaps +Fraction m. fl.
Garajannon är nyteckningar av ATF Garamonds rubrikskärning för 48 pt,
av ATF-Garamonds bokskärning i 8 pt och samt av en skärning för mellanrubriker.
Genom att i viss mån följa den tryckta förlagans små oregelbundheter och
skavanker kan Garajannon återge den gamla blysättningens mjukare och mer
levande satsbild, som oftast går förlorad med PostScript-typsnitt i modern
teknik. Som extrafonter finns kapitäler och gemena siffror, samt bråktal.
En Multiple-Master-version med stilaxel och
optisk axel finns för Mac, men fritt valda mellanformer kan också
beställas som vanliga fonter för PC och Mac. Med sitt stora utbud av
varianter kan Garajonnon ersätta både Scangraphic Garamond, Garamond 3,
Monotype Garamond och Simoncini Garamond, men också användas tillsammans
med dem.
Sammanfattningsvis är i mitt tycke de bästa garamonderna idag Berthold
Garamond, Adobe Garamond, Sabon, Galliard Scandinavia, Simoncini Garamond
och Garamond 3. Vilken man ska välja beror på sammanhanget. Sabon och
Galliard är rätt hårda, kraftfulla och mörka. Berthold Garamond, Garamond
3 och Simoncini Garamond är ljusare och mer neutrala. Garamond 3 och Simoncini
Garamond ger en lättare och mjukare satsbild. Samtliga är lämpliga som
brödtypsnitt. Galliard fungerar bra som kraftfullt rubriksnitt, medan
Garajannon svarar för elegans och värme. Adobe Garamond är lugn och vacker
men inte lämplig för små grader, vilket kanske ändras om Adobe Garamond
släpps som MultipleMaster. Tills dess finns det skäl att ge Berthold Garamond
och Simoncini Garamond en chans.
Det finns flera nyskärningar från 1990-talet ...
Garamond var typformgivare, stämpelskärare och stilgjutare. Han var först
ut på plan, den förste som trodde att man kunde försörja sig på tillverkning
av typsnitt. Han hade fel, men lyckades ändå. Regeln är att man
tillhandahåller typsnitt tillsammans med en annan tjänst. På 1400-talet–1800-talet
var det boktryckeri, på 1800–1900-talet var det sättmaskiner. Sedan
Macen revolutionerade den grafiska arenan finns åter rena typsnittsproducenter
i Garamonds anda, och några få av dem kan försörja sig på det. Men regeln
är densamma – typsnitt lönar sig bäst som tillbehör.
Att framställa typsnitt krävde en mycket lång utbildningstid och den
som som tagit sig från lärling till gesäll och tagit sin mästarexamen
var inte direkt villig att berätta om yrkets hemligheter. Typsnittsframställningen
har intill dessa dagar varit omgärdat av mycket hemlighetsmakeri. (Läs
mer i Ordboken > Stilgjuteri)
Den teknik som använts för att framställa typsnitt har – trots
alla stora förändringar under 1800- och 1900-talen inom sättningsteknik och
tryckteknik – i stort sett varit oförändrad fram till 1970-talet, då den digitala
tekniken började ta över.
Den kunskap som krävs för att utforma användbara typsnitt,
med avseende på form och funktion, är huvudsakligen oförändrad sedan
Garamonds tid, för 500 år sedan. Och utbildningstiden, från
förhoppningsfull lärling till glad gesäll och slutligen kunnig
mästare, är oförändrad. Det tar några år. Och steget till att bli
ett namn är som alltid en fråga om tur, skicklighet och marknadsföring.
© Text och illustrationer Stefan Lundhem
|
