Med en dator och en laserskrivare har du större typografiska resurser än Kungliga Tryckeriet hade för 100 år sedan och samma som dess motsvarighet idag. Det kallas för desktop-publishing. För 5–6 år sedan blev resultatet en typ av formgivning som var vanlig på 1800-talet och som gav ordet desktop dålig klang – alltför många och dåliga typsnitt på samma sida med stilblandningar och effekter som uppenbarligen bara hade till syfte att imponera på formgivaren.

Men så vände allting. Desktop blev grafisk standard och typografi en angelägenhet för var och en. Nu är allt bättre, inte lika bra som det var före desktop-revolutionen, utan bättre. Aldrig förr har så många vetat så mycket om typografi och grafisk formgivning som idag. Och i stort sett håller dagens trycksaker en god nivå. Men fortfarande förekommer onödiga missgrepp, som till största delen beror på okunnighet och missriktad välvilja.

Några fel skvallrar om att formgivaren är en typografisk oskuld som kommer direkt från ordbehandlarens skrivmaskinstypografi. Andra fel vitttnar om ohämmad typglädje där formgivaren stirrat sig blind på vissa detaljer och inte kan se helheten med läsarens ögon. Båda fallen är godartade, diagnosen är en viss obalans mellan ambition och kvalifikation, och här finns det en effektiv naturmedicin som heter information. Sen finns det fel som beror på den uråldriga sjuka som heter slentrian och nonchalans, och där finns det bara en hästkur i form av minskad efterfrågan.

Tro inte att det bara är opretentöst lågbudgettryck som doppar näsan under det typografiska lågvattenmärket. Årets bokmässa bjöd visserligen på mycket god typografi, t.ex. i Svenska Akademiens klassikerserie och i förlaget Atlantis utgåvor. Men även i de mest pretentiösa sammanhang hoppar en och annan groda. En nybliven nobelpristagare i litteratur kan drabbas, och det är inte alls ovanligt att mycket framstående lärdomsfrukter publiceras på ett sätt som bara kan betecknas som en förolämpning mot författaren och läsaren.

Men förtvivla ej, förkovra dig! Se här några matnyttiga pekpinnar på vanliga dödssynder, några direkta fel och ett och annat som är mindre lämpligt. Och om du upptäcker att du fallit i någon av dessa fällor, så har du redan förkovrats.

1. Maratonrader

Långa textrader är tröttande som ett maratonlopp i motvind. Ögat behöver den omväxling och rytm som lagom långa rader med lämpligt radavstånd erbjuder. Det är oförlåtligt att förstöra en text, som en författare lagt ned sin själ i och en läsare kunde få värdefullt utbyte av, genom att sätta den på så långa rader att den blir tungläst och otillgänglig.

Förutom att trötta ögonen gör de långa raderna att läsaren lätt förlorar orienteringen i texten och snart tror att det är innehållet som är tungt. Det hjälper inte att innehållet är intressant eller lättsamt, vilket man kan lära av vissa pocketutgåvar av populära bästsäljare. Ta fram några böcker och räkna, kolla särskilt dem som du inte orkat läsa. Lagom radlängd är omkring 60 nedslag (tecken och mellanslag). Alltför korta rader gör läsningen ryckig och framtvingar många avstavningar. Omkring 40 nedslag är lämpligt minimum för löpande text.

2. Inga mer horungar

När en spalt eller en sida avslutas med en indragsrad (första raden i ett nytt stycke) kallas raden för enkel horunge. Förr var det förbjudet att göra sånt, nu är det accepterat. Däremot är det fortfarande mycket fult att göra dubbel horunge, alltså att låta utgångsraden (den sista raden i ett stycke) komma högst upp på en ny sida eller spalt. Inte desto mindre har det syndats en hel del på den här punkten, och det var före desktop-programmens tid. Dagens layoutprogram har däremot effektiva preventivmedel i de inställningar som styr antalet tillåtna rader längst ned och högst upp på en sida. Använd dem så slipper du skämmas.

3. Kvävda texter och bedövade läsare

Det är bara en typografisk lammunge som nöjer sig med desktop-programmens förinställda mått på teckenstorlek (grad) och radavstånd (kägel). 12 punkters grad på 14,4 punkters kägel (20%) är något av en desktopstandard. Dessa inställningar är lämpade för att se vad man skriver på skärmen, men i utskrift och tryck blir resultatet en textmur som bedövar läsaren. Många goda texter kvävs idag av alltför mycket trycksvärta.

Det är nämligen inte bokstävernas storlek som gör dem lättlästa utan deras tydlighet. En textyta med stor grad och liten kägel blir jämngrå och tröttande, eftersom skillnaden mellan tecken, ord och rader suddas ut och ögat får svårt att orientera sig. Tänk dig att ögat behöver ljus för att se den svarta texten och att ögat behöver viloplatser och broar mellan textmassorna. Man får faktiskt plats med mer text och ökar läsbarheten avsevärt med mindre grad och större radavstånd. Kontrast och balans är nyckelorden.

Ett minimått är att radavståndet ska vara större än ordmellanrummen. Annars förlorar ögat sitt fäste på raderna och irrar hjälplöst omkring i teckengröten. Men kägeln får inte vara så stor att ögat måste fara långa sträckor och går vilse mellan raderna.

Prova 9 punkters teckenstorlek på 12 punkters radavstånd, (9 på 12, 9/12) eller 10/13, så vinner du plats och läsglädje.

4. Två små streck

I typografisk text använder du två slags streck, men det streck som syns finns på tangentbordet har minst användningsområde. I skrivmaskinstypografi används enbart bindestreck (divis, av ordet dividera, att dela); vill man ange tankstreck används två bindestreck.

I typografisk text används divis och minus. Divis är minst, en fjärdedels fyrkant. Det ska användas som bindestreck och i ord-sammansättningar. Divisen ansluter direkt till tecknen, inget mellanslag.

Minus är på halv fyrkant och har ett stort verksamhetsfält. Det används som minustecken och anföringstecken (prat-minus), som tankstreck, i angivelser av från–till ”A–Ö”, i bemärkelsen mot ”gott–ont” och i sammanställningar av självständiga namnpar ”Volvo–SAAB”, dock ej dubbelnamn ”SAAB-Scania”. Minus får du fram genom alt-divis på mac och alt-0150 på PC.

Men minus behöver luft ibland. Som pratminus ska det ha en fjärdedels fyrkant luft efter sig, och hellre ett mellanslag än ingenting. Som tankstreck ska det omges av ett mellanslag, men i andra fall ansluta till tecknen. Snygga gärna till anslutningen med individuell tillriktning vid siffror.

Det finns ett tredje streck, det traditionella tankstrecket, på hel fyrkants bredd. I äldre typografi användes det ofta istället för minus—och i engelskspråkig typografi används det än idag—dock utan luft omkring. Du hittar det på alt-skift-divis, men använd det inte. Minus är snyggare och är vad du bör välja på svenska.

5. Svävande mellanrubriker

Mellanrubriken hör givetvis till det avsnitt som det rubricerar. Den ska inte sväva som en främmande kropp mitt emellan två stycken. Detta är en dödssynd som skapar rysning hos typograferna och förvirring hos läsaren. Felet uppstår genom att man använder ordbehandlingsteknik: man slår en blankrad efter ett stycke och en blankrad efter rubriken. Men mellanrubriken ska i de flesta fall ansluta direkt till brödtexten.

Extra luft kan behövas när rubriken är så stor att den ser ut att falla in i texten. Problemet ska lösas med planering av radavstånden, så att rubriken och luften omkring den ges ett utrymme som baseras på brödtextens radavstånd, t.ex. 1,5 eller 2,3 blankrader. I ett sådant planerat system behöver man inte arbeta med vagnretur för blankrader, som låser typografin om man skulle behöva göra justeringar. Istället arbetar du med typografimallar, som baseras på brödtextens kägel.

Men teckenstorlek är bara ett av många typografiska uttrycksmedel. En enklare lösning är att välja mellanrubriker i en grad som fungerar på brödtextens radavstånd, men skiljer ut sig genom annan stilsort, såsom kursiv, fet eller kapitäler, eller genom ett annat typsnitt. Då kan man behålla blankraden ovanför rubriken och rubriken syns fast den ligger nära texten.

6. Citat-tecken, inte tum-tecken

Det är visserligen inte ditt fel om du använder tumtecken när du citerar. Det är datorernas vilseledande teckenuppsättning som är boven, men du riskerar ändå att dra lite löje över din typografi. För att få citat-tecken av typen dubbel apostrof, som kallas typografiska citat-tecken i vissa datorprogram, slår du på MacOS alt-citat, alltså alt-skift-2. Du kan också slå alt-skift-M. Enkel apostrof som citattecken hittar du på alt-M. På PC får du citattecken med alt-0148 och enkelt citattecken med alt-0146. I layoutprogrammen kan du genom ett förval omvandla tumtecknet till citattecken, kryssa för detta tillval, så får du korrekta citattecken direkt på citat-tangenten.

Typografiska finlirare använder gärna de citattecken som kallas gåsögon, fast de egentligen ska heta gåsfötter. Vill du visa din klass ska du kanske välja dem, men håll dig i så fall till dem och blanda inte med apostrofer. Det är inte bara snobberi att välja gåsfötter: medan apostroferna i vissa fall kan flaxa omkring lite störande ovanför texten med stora problem att hamna harmoniskt intill tecknen, kan gåsögonen följa textraden och direkt anslutas till tecknen.

Men fel utformade, om de är för små och för tunna, ger de inte tydliga signaler som citattecken utan blir störande skräp i texten, som skapar oro och förvirring hos läsaren. De traditionella apostrofiska citattecknen har fördelen att vara invanda och tydliga, och de ojämna teckenmellanrum som de ger upphov till skapar trots allt ingen störning hos läsaren, även om de stör en och annan typograf.

Dessa alternativa citattecken hittar du på alt-skift-V och alt-skift-B på mac och på alt-0171 och alt-0187 på PC. Vanligen användes i Sverige det högerställda på alt-skift-B respektive alt-0187 både före och efter citatet »så här», men numer har modellen med spetsarna in mot ordet blvit dominerande »så här«, som man gör i Danmark och Tyskland.

7. Utmärkt och utrotad utmärkning

Datorn har understrykning som ett stilval, och det kan du använda i brev och manus, men inte om du ska publicera texten med typografiska ambitioner. Understrykning och utspärrning hör hemma i skrivmaskinstypografi, där andra medel inte står till buds. Understrykning i ett manus betyder att texten ska sättas kursivt på sätteriet, men när skrivmaskinsmanus inte behövs är den utrotningshotad.

I tryckt text har understrykning inte förekommit och ska inte heller förekomma. Här undviks dessutom utspärrning och även fetstil som utmärkning, eftersom dessa tynger texten och bryter satsbilden. För utmärkning i löpande text använder du istället kursiv stil, med kapitäler som komplement om det behövs. Fet stil lämpar sig bäst i ingresser och mellanrubriker, om man inte har kursiv stil där. För uppslagsord är däremot fetstil en fungerande form för utmärkning.

8. Bra bråktal eller bara tal

Hemfall inte åt skrivmaskinens fula och ofta vilseledande bråktal, med versalsiffror och snedstreck. Det finns två sämre och två bättre sätt att få fram riktiga bråktal. De sämre sätten är att elektroniskt manipulera typsnittens vanliga siffror. Du kan göra det manuellt genom att minska siffrornas storlek till 60 % av brödstilen och höja täljaren över baslinjen så den linjerar med versalhöjden. Dessa bråktal behöver också tillriktas manuellt. Det enklare sämre sättet är att välja denna manipulering i layoutprogrammets inställningar för upphöjda och nedsänkta siffror och där välja lite större bredd än höjd (t.ex. 60 % höjd och 80 % bredd) och ingen sänkning av de nedsänkta siffrorna. Dessa manipulerade siffror blir dock oftast lite för magra för att riktigt harmoniera med texten i övrigt.

Det finns flera speciella bråktalstypsnitt. Här används FyrisFonts Fraction

Typsnitten har faktiskt en uppsättning hyfsade bråktal, men de är inte tillgängliga från tangentbordet. Du kan plocka fram dem med ett typsnittsprogram som Fontographer. Det bästa sättet är att använda typsnitt med färdiga bråktal, som finns i de Expert-fonter som hör till vissa typsnitt.

Om det inte finns riktiga bråktal till det typsnitt du använder kan du pröva en bråktalsfont av likartad typ. Även om siffrorna inte är precis som övriga siffror i din brödtext blir resultatet ofta bättre än att använda bråktal av skrivmaskinstyp. Somliga typsnitt, som Carter&Cones Galliard, New Century Schoolbook och Helvetica har särskilda fonter för bråktal. FyrisFonts har en bråktalsfont för TimesTen och en av generell antikvatyp med valfria kombinationer, som används i detta exempel. (Se FyrisFraction)

9. Viktig versalrubrik och läslig gemenrubrik

Du behöver inte använda versaler i din rubrik, och om du vill att den ska läsas lätt bör du inte göra det. Förr i tiden använde man helst versaler i titlar och huvudrubriker. Därmed återknöt man till romarnas bruk av inskriptionsversaler, för att ange att något var viktigt. Gemenerna stod för det enkla och vardagliga.

Nu har vi frigjort oss från denna högtidlighet och använder gärna gemener i titlar och rubriker. Och det har sina fördelar. Versal text är avsevärt svårare att läsa än gemener. Medan versalerna har en och samma teckenhöjd har gemenerna variationer med upp- och nedstaplar som underlättar identifieringen.

Gemena i rubriker har större läsbarhet än versala tecken genom den större variationen mellan tecknen

Dessutom har versalerna ibland rätt knepiga teckenmöten. Versaler läser man gärna tecken för tecken, medan gemenerna omedelbart bildar ordbilder. Versala rubriker kan spärras något och antikvaversaler bör spärras och tillriktas. Gemena rubriker bör snarare tätas något så att tecknen blir en sammanhållen ordbild.

10. Dåliga och bra linjärer

Antikvor är i allmänhet överlägsna linjärer i löpande text. Serifferna binder samman tecknen till ordbilder och den varierade linjeföringen med diagonal betoning av rundningarna ger variation och underlättar identifieringen av tecknen.

Men det finns grader även i helvetet och vissa linjärer är sämre än andra. Till de sämre hör de som har slutna teckenformer och små skillnader mellan tecken som o,e och c. Helvetica och Futura är populära exempel av detta slag.

Till de bättre hör de som har öppna och särpräglade former, som Lucida Sans, Gill Sans, Meta, Syntax och Frutiger. En ny trevlig linjär som defintivt passar bra för text är Legacy Sans, som är baserad på 1400-talets venetianska antikva.

Två dåliga linjärer med likartade och slutna teckenformer,
tre bra linjärer med särpräglade tecken och öppna former

Det finns många bra linjärer att välja på idag och det är bara okunnighet och slentrian som ger Helvetica och Futura betydelsbärande roller. Futuras geometriska stringens passar dock i vissa rubriker. Vill du ha en klar och geometrisk, men ändå läsbar linjär kan du titta på Avenir, som är baserad på Futura.

11. Attack: Avant Garde

En präktig dödssynd är att använda Avant Garde i löpande text, ty med sin slutna teckenform och överdimensionerade ljusrum i tecknen är den knappt läslig. Den uppkom på 1970-talet som ett häftigt reklamtypsnitt baserat på Futura. Skälet till att Avant Garde alls förekommer i vissa tryck torde vara en olycklig kombination av okunnighet och slöhet - det brukar vara det första typsnittet i Macens fontlista. Att det kom dit beror bara på att datasnillena på Apple inte visste något om typografi och vände sig till ITC.

12. Balanserad versalkerning

Det är lätt att förlora balansen när man tillriktar en versalrad. Avståndet mellan AVA, ATA och LT kan göras ganska snålt, men får inte tätas så mycket att det blir obalans med andra teckenpar som inte kan kernas så mycket, t.ex. VTLA. Det är lättare att få ett harmoniskt teckenmellanrum om hela ordet spärras, så att man får mer spelrum för justeringar av individuella teckenpar. Det här är något som man ska tänka på när man sätter en rubrik och innan man sätter upp skylten på ett hotell.

Överst normal tillriktning, därunder spärrad och individuellt anpassad tillriktning.
Kondenserad linjär och kursiver ska inte spärras, eftersom de är formgivna för tät sättning

13. Gamla siffror är på modet

Moderna formgivare använder gammaldags siffror, Old Style Figures, som de kallas på engelska. Vi kallar dem gemena siffror. De ger idag ett vackert och kultiverat intryck, men om de används fel blir det som en dräng i frack.

Gemena siffror är de ursprungliga siffertyper som användes under typografins första tre århundraden. Liksom gemena bokstäver har de uppstaplar (6 och 8) och underhäng under baslinjen (3, 4, 5, 7, 9) medan 0, 1 och 2 motsvarar x-höjden. Versala siffror står liksom versala bokstäver på baslinjen och har en och samma höjd, motsvarande versalhöjden.

Gemena siffror är därför det naturliga valet i typografi med klassiska boktypsnitt som Garamond, Caslon och Baskerville. Och för all del även Bodoni, som själv nyttjade modifierade gemensiffror.

Versala siffror lanserades i samband med den franska revolutionen, som ett mer rationellt och modernt mode. De slog igenom på 1800-talet och blev standardsiffror på 1900-talet, eftersom de var lättare att hantera med den tidens sättsystem. I linjärer blev versala siffror genast standard, eftersom dessa typsnitt uppfattades som moderna och rationella.

Men det finns riktigt moderna linjärer av idag, t.ex. Meta, som har gemena siffror som standard. Liksom gemena bokstäver har gemena siffror större läsbarhet i löpande text. Men de bör användas tillsammans med gemener och kapitäler, medan versal text givetvis ska ha versala siffror.

I tabeller brukar man sedan lång tid tillbaks använda versalsiffror, men pröva gärna gemena siffror: de ger ökad läsbarhet och kan ge tabellen ett förfinat utseende. Gemena siffror finns till de flesta boktypsnitt, i Expert-fonter och i fonter med tillägget ”OSF ”, som står för ”Old Style Figures ”.

14. Varning för falska kapitäler

Falska kapitäler är billigare än äkta, och det syns, men skvallrar mer om okunnighet och dålig smak än om sparnit. Kapitäler har versalernas teckenform, med gemenernas x-höjd ungefär. Men de är inte bara förminskade versaler. De är speciellt formgivna för att gå ihop med gemenerna: lite bredare med kraftigare linjer och kortare seriffer. De ger ett kompakt och lite knubbigt intryck, och däri ligger mycket av deras charm.

Kapitäler finns som stilval i layoutprogrammen, men se upp, vad du får är falska kapitäler, i form av förminskade versaler, som blir alldeles för tunna för att samsas med gemenerna. I layoutprogrammen kan du ange procentsatser för falska kapitäler, så att de kan göras lite bredare, men den effekt som avses med kapitäler uppnås ändå inte. De ser malätna och vilsekomna ut och ger mest intryck av att vilja men inte kunna.

Kapitäler kan användas som utmärkning i löpande text och som begynnelseord i stycken, gärna i anslutning till anfanger. De används med framgång i kolumntitlar och fungerar bra i små rubriker och adresser. Dra nytta av deras knubbiga kraft i små grader, och tänk på att de blir bäst om de spärras ut en aning. Äkta kapitäler finns till de flesta boktypsnitt, i Expert-fonter och i fonter med tillägget ”SC ”, som står för ”Small Caps ”.

15. Löjliga scriptversaler

INGEVIDARE. Scriptversaler är formade som begynnelsebokstäver, det är där de är snitsiga – som versalskrift är de fåniga

En rubrik i versal script brukar vara ett säkert kännetecken på att en typglad novis varit i farten och så tjusats av de enskilda tecknens fina former att han inte ser att helheten blir både oläslig och löjlig. Scriptversalerna är slängiga för att de ska stå först i en rad och där ge en dekorativ effekt, men satta tillsammans slår de ut varandra.. Det är inte fel att vara typglad eller novis, men det är fel att inte försöka se texten med läsarens ögon.

16. Anfanger

En anfang ska inte se ut som en tillfällig besökare som letar efter sin plats i texten, men inte heller som en buse som bryter sig in i den. Anfanger används som ögonfång och som dekoration. I gamla handskrifter och äldre tryck var de ofta rikt dekorerade specialtecken, nu använder vi en större grad av brödstilen eller ett rubriktypsnitt som anfang. Men för att fungera som en språngbräda som kastar läsaren in i texten måste den sättas rätt, annars får den motsatt effekt och läsaren står kvar och studsar eller hoppar ut i marginalen.

Enklast är att sätta anfangen på samma rad som texten, s.k. uppåtsträvare. Den ger störst manöverutrymme. Alternativet är infälld anfang, som ligger nedsänkt några textrader. Den ska dimensioneras så att dess överkant linjerar med versalhöjden på den första raden och dess bas med en av brödtextens baslinjer.

Texten sätter du bäst med rak vänsterkant så att anfangen får lika stort ljusrum till höger som under. Figursätt inte anfangerna, men anslut vid behov den första textraden så att läsaren ser ett läsbart sammanhang mellan anfangen och texten. Seriffer, rundningar och vissa tecken, som T och V, bör flyttas ut en aning i vänstermarginalen (byggas ut), för att tecknet som helhet ska se ut att ligga i linje med textens vänsterkant.

17. Heaney drabbad

Tecken som är formgivna att sitta tätt tillsammans blir sällan lyckade när de spärras. Kondenserade linjärer hör till denna typ, liksom kursiver till de klassiska bokantikvorna, t.ex. Garamond Italic. Kursiven uppstod vid 1400-talets slut som en snål ekonomisk trycktyp som skulle vinna utrymme och tryckkostnader. Först senare blev den komplement till den raka stilen, men teckenformerna är desamma än idag. Om de spärras ut förlorar ordbilden sin struktur och tecknen ser bara konstiga ut eftersom de aldrig var tänkta att sättas så.

Det var det som drabbade Seamus Heaney, nobelpristagaren i litteratur 1995, på försättsbladet i Natur och Kulturs samlingsutgåva. Att det dessutom är Sabons stela kursiv gör bara saken sämre. Nobelpristagaren är nog en så sympatisk typ så att han tar saken med ro, och mången läsare kanske inte bryr sig, men vi som ska sätta texten ska bry oss.

< - - - Sidan uppdaterad 030908 - - - >